Den moderna kollektiva icke-våldsrörelsen föddes den 11 september 1906 i Transvaal i Sydafrika när Sheth Haji Habib, en indisk muslim, förklarade att han aldrig skulle lyda de nya diskriminerande passlagarna och uppmanade alla andra vid ett massmöte på Empire Theatre i Johannesburg att göra detsamma.

 

En icke-våldslig massrevolt mot rasism och det brittiska imperiet startades av muslimer, hinduer och sikher. Mohandas Gandhi, som organiserade protestmötet, utvecklade snart den kollektiva icke-våldsprincipen till en form av folkligt motstånd som sedan dess har spridits över hela världen.

 

Mer bakgrund: Den avgörande roll som Haji spelade förbises ofta. All fokus riktas istället mot Gandhi, vilket förvränger historien. Gandhi själv påpekar att Haji var initiativtagaren till den massiva civila olydnaden. Även andra som har undersökt händelserna noggrant framhåller hans centrala roll:

 

“Redan när Mr. Haji Habib steg upp för att tala möttes han av publikens jubel. Hans tal var så skarpt och passionerat att även de som inte förstod gujarati sade att de kunde följa dess innebörd. Då och då använde Mr. Haji Habib anekdoter på engelska. Publiken blev djupt gripen av hans tal, vars huvudpunkter var följande:

 

Den fjärde resolutionen är den viktigaste av alla. Allt beror på den. Att hamna i fängelse är ingen skam; det är en heder. Endast några få kände till Mr. Tilak innan han hamnade i fängelse; idag känner hela världen till honom. Vi kommer inte att få rättvisa från den brittiska regeringen. Den dödar oss med ljuva ord; vi får inte låta oss luras. De erbjuder oss sympati, men vi kräver rättvisa, inte sympati. Britterna är alltid villiga att ge råd åt andra och alltid redo att blidka de kristna folken. Ta fallet med Turkiet: britterna tvekar inte att mobba Turkiet, och det inte ens för att skydda sina egna medborgares intressen.

 

Här i landet är dörrarna öppna för vita och kristna, även om de är utländska medborgare. I deras ögon är de vita härstammande från himlen och vi, menar de, kommer från en helt annan plats. Detta lagförslag är ytterst stötande. Om det antas förklarar jag högtidligt att jag aldrig kommer att registrera mig igen och att jag kommer att vara den första att gå i fängelse. [Applåder] Jag rekommenderar er alla att göra detsamma. Är ni beredda att svära eden? [Församlingen reste sig unisont och sade: ’Ja, vi går i fängelse!’] Endast genom att göra detta kommer vi att lyckas. Vi prövade denna metod redan under Boer-regeringens dagar. Omkring 40 av våra män arresterades då för att ha bedrivit handel utan tillstånd. Jag rådde dem att gå i fängelse och inte söka frigivning mot borgen. De stannade alla där utan att begära borgen. Jag kontaktade omedelbart den brittiske agenten, som godkände vårt agerande och till slut såg till att rättvisa skipades. Nu när den brittiska regeringen har makten är tiden inne att vi går i fängelse – och gå, det ska vi!”

 

När han upprepade den sista frasen tre gånger möttes hans beslutsamhet av rungande applåder.