Konsten och kulturen – Fredens levande skola

​

Fredskultur har både en institutionell och en existentiell dimension. Medan den första handlar om de strukturer som främjar fred, handlar den andra om människosynen och de värderingar som gör fred möjlig. Det är framför allt genom konsten och kulturen som denna existentiella dimension blir levande och konkret.

​

I likhet med hur den klassiska filosofin skiljer mellan det yttre och det inre – mellan kropp och själ – kan också fredskulturen förstås utifrån dessa två dimensioner. Institutionerna och de politiska besluten utgör fredens kropp genom att ge samhället dess ramar och strukturer. Vår livssyn, vår empati och våra gemensamma värderingar utgör i sin tur fredens själ. Om den inre dimensionen försvagas riskerar lagar och institutioner att förlora den tillit och medmänsklighet som ger dem liv och därmed också sin förmåga att uppfylla sitt syfte.

 

En bärkraftig fredskultur vilar på de principer som överhuvudtaget gör mänsklig samverkan möjlig. Dessa bärande mönster återfinner vi i alla fungerande gemenskaper – från familjen och arbetsplatsen till det demokratiska samhället och relationerna mellan suveräna stater. Fred är därför inte något vi skapar vid sidan av tillvaron; den är själva det fundament som överhuvudtaget möjliggör ett fritt, demokratiskt och hållbart samhälle. En varaktig fred kan aldrig dikteras fram genom enbart diplomati eller politiska avtal. Den växer i stället fram ur de värderingar, relationer och handlingar som formar vår gemensamma vardag. Det är detta som gör fredsfrågan till en i grunden kulturell utmaning. Det handlar om att utveckla förhållningssätt där vi möts med respekt, löser intressekonflikter utan våld och tar ett gemensamt transgenerationellt ansvar.

​

Denna process får inte stanna vid abstrakta idéer; värderingarna måste omsättas i praktisk handling. Det är här konsten och kulturen träder in med en alldeles särskild sprängkraft. Där politiska förhandlingar och stela byråkratiska processer kör fast i låsta positioner, har konsten en unik förmåga att öppna nya vägar till samförståelse och försoning.

​

Genom litteratur, musik, teater och bildkonst tvingas vi att kliva in i någon annans liv och uppleva världen genom främmande ögon. De personliga berättelserna från människor som drabbats av krig, förtryck och flykt bär på en känslomässig skärpa som statistik och torra politiska analyser aldrig kan uppnå. På så sätt blir kulturen en brobyggare. Gemensamma kreativa mötesplatser, konserter och utställningar gör att vi kan mötas som medmänniskor snarare än som anonyma motståndare. Det är i dessa stunder som sargade relationer kan återupprättas och grunden läggas för en långsiktig försoning.

​

Samtidigt ger det konstnärliga uttrycket en röst åt de grupper som oftast osynliggörs i krigets historieskrivning – som kvinnor, barn och marginaliserade minoriteter. Genom att inkludera deras erfarenheter skapas förutsättningar för en mer rättvis och inkluderande fredsprocess. Kulturella uttryck och minnesmärken fungerar dessutom som nödvändiga rum för kollektiv sorg, reflektion och läkande, vilket hjälper drabbade samhällen att bearbeta trauman och röra sig framåt utan att för den sakens skull radera det förflutna.

​

En levande fredskultur kräver också modet att utmana destruktiva narrativ. Konsten har kraften att dekonstruera propaganda, klä av stereotyper och spränga de förenklade bilderna av ”vi och de” som så ofta underblåser konflikter. Genom att erbjuda nyanserade perspektiv minskar den rädslan och öppnar för en djupare folkbildning. Kulturens språk når oss på ett existentiellt plan som traditionell informationsförmedling inte rår på, och skapar därmed en naturlig arena där demokrati och fred i praktiken kan levas ut i vardagen.

 

Konstnärens betydelse sträcker sig med andra ord långt bortom det rent estetiska. Det konstnärliga skapandet är inte en lyx eller ett trevligt komplement för samhällen som redan har nått fred – det är en av fredens absoluta förutsättningar. Det fungerar som en skola i samverkan, empati och gemensamt ansvar.

​

Detta utesluter naturligtvis inte att människor har skilda intressen, värderingar och preferenser. Tvärtom är mångfalden en grundläggande styrka, under förutsättning att vi förstår hur dessa olikheter kan integreras i en större helhet. De principer som gör en orkester harmonisk, ett idrottslag välfungerande, en familj hållbar eller en arbetsplats kreativ är i grunden exakt desamma som gör ett demokratiskt samhälle livskraftigt: ömsesidig respekt, kommunikation och en vilja att bidra till något som är större än det egna jaget.

​

Konstnären blir därmed inte bara en passiv skildrare av världen, utan en aktiv medskapare av den mänsklighet vi vill lämna efter oss. Kulturens yttersta uppgift är att utveckla de interpersonella förmågor som demokrati, fred och en hållbar samhällsutveckling helt och hållet förutsätter.

 

Klicka på länken nedan för att ta del av essän i sin helhet, där fredskulturens historiska utveckling och de filosofiska idéerna som låg till grund för bildandet av FN och UNESCO belyses.